Att ge trombonisten Åke Persson, 1932 – 1975, en hyllning är vältajmat. Att han i år förärats den svenska varianten av utmärkelsen Django d' Or Legend Of Jazz kom inte oväntat. Åke var en stark personlighet som lämnade Hässleholm i Skåne för att formligen storma in på den stockholmska jazzscenen 1951. Basisten Simon Brehms kvintett lockade. På nolltid förvandlades Åke från en framfusig lovande trombonist till en solist i världsklass. På köpet avancerades han också till en gudabenådad tromboneleader i samma nivå. Den positionen innehade han i dryga två decennier. Att han fick tillnamnet "Kometen" hade sitt berättigande.

Arne Domnérus orkester blev nästa anhalt - sedan Brehm igen. Tenoristen Hacke Björkstens svängiga grupp var ett lyckosamt stopp. Inspelningen av "On The Alamo" är en diamant i den svenska jazzhistorien. I Harry Arnolds radioband var Åke en klippa där hans fraseringskonst blev vägledande. I princip det ultimata sättet att spela lead. Den rytmiska jazznerven var bergfast i en superamerikansk anda. Det visste Quincy Jones redan när han placerade Åke i sitt stjärnspäckade europeiska storband.

Därefter kom Åke till RIAS big band i Berlin där han spelade 1961–1975. Parallellt kom han nu att göra sina mest betydande insatser under sin karriär, nämligen med Kenny Clarke – Francy Bolands Big Band som upplöstes 1973 vilket var ett av jazzens genom tiderna främsta storband. Där passade Åkes eminenta trombone in perfekt vilket kan avnjutas på ett stort antal skivor. Gamängen Åke hann också med att sitta in i Count Basies och Duke Ellingtons band – självklart, han andades ju jazz.

Åke återvände till Stockholm 1975. Tyvärr hann han inte dokumentera sitt oefterhärmliga spel. En februaridag svepte plötsligt ett svart moln in över jazzhimlen, Åke hade hittats i sin bil på botten av Djurgårdskanalen. Ett musikanthjärta hade upphört att slå. Vi, med tiden åldrade fans, glömmer aldrig kometen från Hässleholm. Att Björn ger Åke en homage gör mig mycket varm – Åkes arv har gått vidare.